liggerjapanikina

Mamma ringde idag och berättade att de hade varit tvungna att ta bort en av våra katter, Malte. Han blev dålig i lördags och i måndags körde de honom till djursjukhuset för att kolla vad som var fel. Han hade fått lunginflammation så de lade honom i ett syrgastält och gav honom antibiotika direkt i blodet för att se om han blev bättre. Men det blev han inte. De sa att hans symptom inte liknade de vanliga symptomen för lunginflammation och trodde istället att det var något fel på hjärtat. Han blev bara sämre och sämre så till slut hade de ringt från djursjukhuset och sagt att de var tvungna att ta bort honom så då gjorde de det.  

Jag är ändå glad i olyckan för att jag inte bor hemma eller har bott hemma med Malte överhuvudtaget. Då skulle jag vara förkrossad just nu. Visst har jag gråtit så det har skvalat idag men jag kommer ihåg när vi tog bort ”min” katt, Snusken. Tror att jag grät i en hel vecka. Hade ju haft honom i 15 år och helt plötsligt en dag var han bara borta. Husdjur blir ju som en familjemedlem.

Min kompis Evelina och jag pratade om just husdjur igår och hon sa att eftersom hon aldrig haft något så kan hon inte riktigt förstå smärtan när man måste ta bort det. Det får mig att tänka att jag kanske inte vill skaffa mig något husdjur mer men om jag samtidigt väger alla lyckliga stunder mot smärtan som kommer när de försvinner så väger lyckan över BIG time. Önskar att jag hade en liten kisse att mysa med nu.

Pussa lite extra på era katter och hundar idag, det är de värda!

Puss
A