Kära dagbok.
Bidrar till den djupa sidan av liggerjapanikina ikväll...
Hittade en dagbok från 2009. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, skrivit. Från när man var 7 år och avslutade varje dags notering med citat från Berts Dagbok; Tack & hej - leverpastej! till att man har skrivit sida upp och sida ner om krossade hjärtan, elakta kompisar och hemska lärare under högstadiet och gymnasiet.
Och så blev man vuxen. Och skrivandet fortsatt, fast i en annan ton. Och det har hållt i sig, fram tills för 1,5 år sen ungefär. Då slutade jag. Jag vet inte varför. Mådde väl plötsligt väldigt bra då.. Eller så kände jag väl inge behov längre. Annars är det där ett mönster jag kunnat se; jag skriver som mest när jag är ledsen över något. Men på senare år har den terapin övergått till promenader. Är jag ledsen eller rasande - ut och gå! Rensa tankarna och
frigör endorfiner. Japp, så ska det övervinnas.
Men till saken. Hittade en gammal bok från årsskiftet 2008/2009.. sista perioden av skrivadet. Och vad jag klok jag var och vad vettigt jag resonerade. Ibland. Ibland var jag fruktansvärt naiv. Kärlek, vänner, jobb, livet. Lite nostalgisk blev jag. Det är en av mina favoritkänslor med lite så där skräckblandad förtjusning..
Men jag kom på mig själv att sitta och småflina framför skärmen, lägga huvudet på sne och tänka om mig själv "Men lilla gumman..".
Kanske ska hålla mig till promenaderna ändå. Fast jag gillar hon tjejen som skrev.
Det var allt från den djupa sidan av liggerjapanikina.blogg.se. Imorgon återgår vi till att vara oseriös(are) igen.
Och AL - du har fortfarande inte ringt upp. Måste tagit lång tid den där middagen i söndags. Pöh. Och puss.
Jag vet, jag är kass! Förlååt, tänkte skriva nu att jag ringer imorrn när jag vaknar istället men jag hoppar det för då kan det hända att du tror att jag somnat för gott :) följa på hockey imorrn?
